På jakt efter internet...

Allting har en tendens att bli väldigt komplicerat och långdraget på universitetet. Det som började med att jag skulle hämta en internetkabel på it-kansliet blev en halvdagsprocess i att leta efter rätt gubbar och tanter och hänvisas till olika byggnader och rum. Det värsta är att det är helt omöjligt att uttala folks namn, så man blir helt knäpp när nån säger "Go there and ask for Afkadslfjlkds"... Tillslut fick jag be dem skriva ner namnen så jag kunde visa för folk. Tyckte först det hela var väldigt pinsamt, men sen hörde jag en stackare försöka uttala "Broström" och då insåg jag att jag inte var den enda som hade problem:)
Modellerandet går kasst... Tror det har krypit in en spindel i nätet nånstan...:)

En dag utan internet...

Nu sitter jag här i en tom gammal sliten labbsal utan internet (skriver inlägget i ett worddokument för att publicera när jag kommer hem). Har pratat lite med min handledare här iaf och hon verkar vara ungefär lika förvirrad som jag gällande mitt projekt. Men hon har satt mig i arbete. ”Sit here and try to understand the model”.

Ska träffa henne två gånger om dagen och gå igenom vad jag lärt mig. Det är nog bra för studiemotivationen, men också väldigt läskigt eftersom jag just nu inte har någon aning om vad jag lär mig. Sitter mest och klickar i modellen för att kolla vad allt är. Känner att jag inte riktigt fått struktur på vad det är jag egentligen ska göra, särskilt som jag nu har 4 handledare som alla vill ha sitt sagt i det hela och vill att jag ska skicka mejl varje dag om vad jag gör. Om jag skulle göra det skulle jag aldrig göra annat än skicka mejl…

Snart är det lunch i alla fall. Hoppas det finns något ställe som är öppet som man kan köpa mat på här i närheten. Kanske lite kaffe också… Ja, kaaaaffe!

Tur att man har kamera i datorn, så man har nåt att roa sig med i pauserna :)

Nu börjar allvaret!

Så, efter 2 veckors skön semester börjar jag nu med mitt exjobb! Skönt att få lite struktur i vardagen men också förvirrande och energikrävande. Började måndagen med att ge mig iväg till universitetet för att hämta ut mitt studentkort och sätta mig och jobba. Visade sig vara totalt slöseri med tid eftersom studentkortet ej var klart och jag inte hade någon plats att sitta. Så jag vandrade runt på campus ett tag och tittade mig omkring för att sedan åka hem igen. Att åka buss från univeritetet visade sig vara svårt. Inte för att det inte gick bussar, utan för att det gich för många bussar från samma hållplats. Dvs det stod ungefär 10 bussar på rad och de stannade i ca en halv minut, så jag fick springa fram och tillbaka och titta på vilka bussnummer som stod och kasta mig på när jag fick syn på rätt buss. Det tog ca 10 minuter innan jag äntligen lyckades hinna med en buss som gick till QB. Självaste bussåkandet går väldigt smidigt. Tar ungedär 20 min och kostar 15 rupies (typ 4 kr). För att inte känna att hela dan var bortkastad började jag jobba lite på mitt projekt hemifrån ist. Laddade ner modellen jag ska använda och började läsa lite artiklar. Börjar förstå hur det här projektet kommer att ta sina 20 veckor, är mycket data som måste samlas in /simuleras fram. Ska dock bli väldigt intressant att se vad jag kommer fram till!

En liten bit av modellen, den är galet stor och väldigt många linjer...

Kändisen får hemlängtan

Hade en hel dag för mig själv idag. Vaknade full av energi och lust att upptäcka Quatre Bornes i min ensamhet. Tog en promenad till affären och handlade frukost och gick till fotbollsplanen och satte mig för att äta. Det hade inte gått mer än 2 minuter innan det kom en man fram till mig och ville prata. Han ville tydligen bli min nya kompis, ta kort på mig och ge mig alla sina telefonnummer. För att inte verka oartig log jag och tackade och tog emot. Han berättade att han var muslim och jobbade på ett bibliotek, och att han varken drack, rökte eller var på annat sätt osund (som värsta kontaktanonsen). När jag ätit upp min frukost ursäktade jag mig och sa att jag var tvungen att möta en kompis på stan. Traskade iväg mot centrum för att köpa lite lunch och frukt (från fruktmarknaden som sker varje lördag och som är helt oändligt stor). Var jag än går rullar folk ner bilrutorna eller stannar mig på gatan och pratar med mig (på franska allt som oftast). Alla är väldigt trevliga och verkar oroliga för att jag vandrar själv, men det blir ändå lite smått irriterande efter ett tag. Förstår hur kändisar känner sig:)
Utsikt från fotbollsplanen.

Efter att ha kommit hem och ätit och tagit tag i underklädestvättandet (som jag måste göra förhand i en blå liten hink) sjunker jag ner på sängen och undrar vad jag ska göra härnäst. Slår på datorn och läser lite mail och rotar runt lite på internet. Sen slås jag av hemlängtans massiva krafter. Vill hem!!! Så nu sitter jag här och funderar på hur i hela friden jag ska överleva ytterligare 5 månader här... Kommer säkert vänja mig vid allt såsmåningom, men just nu vill jag bara hem! Är så trött på att inte förstå vad någon säger, att inte kunna gå ut själv efter klockan 6 eftersom det då blir bäcksvart, inte ha några kompisar att bara hänga med eller kunna åka hem till föräldrarna och gosa med Valle och de andra djuren! Valle ska föresten få sällskap av en liten bordercollie valp till helgen, ska bli spännande att se bilder på den, får skypa lite med den också så att den kan lära känna mig innan jag kommer hem:)

Nej, nu ska jag gå och sova tror jag, så får vi se om jag känner mig bättre imorgon!

Bergsbestigning

Kusienerna tog idag med mig på bergsbestigning. Det var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Trodde verkligen att jag skulle dö av utmattning ett flertal gånger. Vägen upp till toppen var brant, lerig och stenig, så när vi efter ungefär 2 timmars intensiv klättring kom upp på toppen och möttes av en pensionärsförening som satt och fikade blev vi minst sagt snopna... Hur kunde de här skröpliga tanterna och gubbarna ha tagit sig upp hit när jag, men mina unga friska ben varit nära att kola. Efter att ha pratat med ledaren för gruppen fick vi veta att de tagit sig upp från andra sidan, där man kan åka med bil mycket längre och där det inte alls var lika brant. Phu, blev lite orolig för min kondition där!

Stannade och fikade med pensionärerna och njööööt av utsikten!!


Sen var det bara att ta sig ner för att sedan kasta sig i havet!


Mohikanfrilla!

På kvällen blev det filmkväll, en shopoholics bekännelser (var inte min idé!) med franska subtitles. Måste bli bättre på franska!

På jakt efter vågor och sol!

Erika och Elin skulle ta en sista shoppingdag innan återresan och eftersom jag inte var så shoppingsugen bestämde jag mig för att istället följa med Ananda och hans kusiner och jaga surfarvågor. Gav oss iväg vid 8-tiden på morgonen i Darens lilla bil, mot Flick en flack för att plocka upp "the german girl" (har inte förstått vad hon heter, det är långt och låter tyskt). Vi åker sedan vidare till Tamarin, som är en underbart vacker strand! Till skillnad från alla andra stränder jag varit på så omsluts den här inte av korallrev, vilket gör att den har större vågor än många andra, samt underbart korallfri sand. Idag var den även vågfri... Lite besvikna gick vi och satte oss på ett café och drack det bästa kaffet jag druckit på den här ön! (tror det var en expresso, men den smakade som vanligt svenskt kaffe). Eftersom det fortfarande var ganska mulet var det ingen idé att hänga på stranden, så vi tog oss en shoppingtur ist. Jag och "the german girl" hoppade snabbt in i fösta bästa klädbtik, medans pojkarna gick in i järnaffären. Könsstereotypt, jajamensan:)

Solen började så smått titta fram och vi åkte till en kusinernas bungalo där vi satt och snackade skit och längtade efter att få sola och bada i polen på gården. På eftermiddagen fick vi äntligen lite sol och vi satt vid polen och hade det trevligt (pojkarna satt några meter bort i skuggan och tittade roat på oss blekfisar när vi desperat försökte fånga varenda solstråle. Vi tog även en tur tillbaka till Tamarin för lite havsbadande.
Stranden vid Tamarin, min absoluta favoritstrand so far!
Jag är så blek att jag smälter in i sanden:)

Frammåt kvällen begav vi oss hem för att byta om och bege oss till Baba på middag. Runt 8 kom vi dit och fick förrätt medans vi spelade sånt där fotbollsspel som är som en minifotbollsplan och wii och pingis i Babas lekrum:)
Vi förlorade stort, men hade så galet kul!

Efter det blev det en väldans massa ätande, skrattande och en allmänt supertrevlig kväll!
Glada middagsgäster! Babas lillebror var också med och åt,
han var jättelik min och Erikas kusin Viktor både till sätt och
utseende.

Efter middagen begav vi oss till Keobs, för att Erika och Elin skulle få säga hej då till vårt favoritställe. Tyvärr var det stängt, så vi bestämde oss för att åka till våran lägenhet och hänga istället. Måste säga att jag är lite imponerad hur vi fick plats allihopa! Sen sa alla baj baj till Erika och Elin och vi gick och la oss några timmar innan E&E skulle upp och iväg hem mot Sverige.
Vi var nio stycken i min lilla lägnehet!

Drömmen om rondellen

Efter en milshakefrukost på Orchard centre var det dags för ett besök på universitetet igen för att få Maria registrerad och träffa ”studentpresidenten” som är en kompis till Ivan. Det var en glad och mycket upptagen kille, som hela tiden stoppades av människor på campus eller svarade i en av sina två mobiltelefoner. Trots detta hann han med att få Maria ordentligt registrerad och gav henne båda sina telefonnummer, så att hon kunde höra av sig när som helst om vad som helst. Vilken kille!


När allt registrerande var klart var det dags för lunch som vi åt inne i Port Louis nere vid Water Front. Starkt, men gott och mättande! Vi strövade runt lite och inväntade Baba som jobbade i närheten och ville hänga på till marknaden. Medan vi väntade fick vi syn på ett gäng poliser som beslagtog ett parti kokosnötter från en sliten liten gubbe. Strax efter såg vi samma poliser gå fram till en jeppe som sålde brända dvd-skivor. De bläddrade igenom utbudet och gick sedan därifrån. Vi undrade hur scenariet hade sett ut om poliserna varit kokosnötsallergiker och dvd-killen hade sålt några sjysta polisrullar? Tvärtom? Svårt att säga… På marknaden fick vi smaka nån slags lokal milkshakespecialitet, Aluda, med mjölk, vaniljglass, svarta frön och gelémaskar. Smaskigt eller snaskigt? Svårt att säga det också...


Dagen avslutades med kaffe och Phoenixöl på Keops (Phoenixöl=lokal öl från staden Phoenix som ligger granne med QB). Som en fin bonus fick vi också vara med när drömmar blev sanna. Baba hade länge fantiserat om att ta sig upp i mitten av en speciell rondell men aldrig hittat någon som ville följa med honom. Men nu var det dags! Vi klängde upp i rondellen för att mötas av en utsikt som var… ungefär exakt så som man förväntar sig att de ska se ut från en rondell, men Baba strålade som en sol och vi andra kände oss rätt nöjda och mös lite i den speciella stämning som genereras av smått tokiga, roliga infall.
Baba skjutsade hem oss och här kan det komma väl tillpass att nämna de olika fördelar som finns med de olika bilarna. Ivans (föräldrars)bilar är flashiga, fräsiga, snoffsiga med air condition, Babas bil är mindre glammig, men spelar den fantastiska låten ”bye bye miss american pie” (om och om igen…)

En äkta hängsöndag

På söndagen var det marknad här i QB. Vi strosade runt bland stånden ett par timmar och köpte sjalar till höger och vänster. Efter lunch fick vi hänga med Ivan och gänget på strandutflykt. Vi gav oss i väg till Albion och en vacker fyr som tornade upp sig över dramatiska svarta klippor. Baba bjöd på många lögner om platsen, om spöken och hemsökta slott, men i slutändan tror jag inte vi vet så mycket om den, förutom att den är vacker!

Därefter bar det av till Flic en Flac för lite skönt strandhäng. Vi började känna oss som riktiga stammisar när strandvakten kom fram o skakade hand när vi kom. Vädret skötte sig och vi satt i eftermiddagssolen och gonade oss, sippade på Babas mammas otroligt goda vaniljte och lyssnade på skönt gitarrspel. Vi fick även prova på den lokala vaniljromen, allt medan solen med sedvanlig snabbhet dök ned i havet. Så här ska en semester vara!

När solen gått ner köpte vi middag i form av olika Mauritiska specialiteter och åkte hem till Ivans föräldrars hus för att hänga och spela kort. Huset som ligger i byn St Pierre var stort, vackert och väldigt sparsamt möblerat. Vissa rum var helt tomma, vilket fascinerade våra pyssliga svennesjälar. Ivan hade en hel våning med terrass till sitt förfogande, trots att han bara är hemma någon gång om året. Så där satt vi i den Mauritiska natten och spelade deras motsvarighet till ”hej knekt” och åt kycklingvingar och Ivans mormors hemgjorda Brianni. För någon kort stund kände vi det nästan som hemma. Prat och trams, spel och snacks, som hemma, bara lite längre bort!

raining raining taning raining taning raining

Ialla fall tog vi oss (fast vi var sega, trötta och zombiaktiga) till Pereybere klockan åtta samma morgon och såg fram emot en slö dag i solen då vi kunde lägga oss på handukarna och sova. Men det tog inte många minuter innan regnet började falla. Och så skulle det fortsätta hela dagen, med regnskurar varvat med sol. Så fort vi somnat kom regnet och de gånger vi tänkte ge upp och bege oss hem kom solen fram, suck….helt knäppt. Sista skuren tog dock knäcken på oss fullständigt, inget skydd var bra nog…det var kallt, ruskigt och regndroppar stora som tumvantar gjorde oss genomblöta ända in i själen och det var inte långt till gråten. Detta tropiska slog det mesta vi upplevt i våra dagar. Citronmarinaden som var tänkta att göra våra hår blonda och vackra blandades med vatnnet och rann i svidande strömmar i öga och ansikte, vilket elände. Och hur skulle vi ta oss hem, halvnakna, enormt sandiga och allmänt grisiga….inte ens vi själva ville befatta oss med oss just då. Blicken från tanten i busskuren sa allt, hennes förakt och avsmak som inte kunde döljas sade oss att nu var botten nådd. Vi bestämde oss för att ta en taxi tillbaka, även om det innebar en något dyrare affär, för att inte förstöra ännu fler människors dag (nu var det istället taxichaffören och framförallt hans bil som fick ta smällen). Så kom vi ialla fall hem. Planen för kvällen var ursprungligen att träffa Ivan och gänget för att gå på en konsert och ta några drinkar men vi var helt utslagna och somnade vid sex. Ett långt och roligt dygn var till ända.

Äntligen vet vi vad mauritanerna gör efter klockan sex

Dagen efter blev en riktigt lång dag. Vid nio blev vi upplockade av den trevliga (och halta) taxichauffören som vi träffade vid Black River. Sen bar det av mot södern. Vi fick se allt från en vilande vulkan till den sjufärgade jorden, den hinduiska heliga sjön, vackra vattenfall, imponderande surfartalanger och många otroliga vyer. Chaffisen var väldigt påläst och kunde berätta om allt Mauritius historia till hinduernas legender. Vi pratade också en del om boende på Mauritius vilket slutade med han plötsligt kom på att hans mamma (som han förövrigt bor hos) har en lägenhet som står tom i sitt hus. Några telefonsamtal ringdes och plötsligt var vi på väg dit för att titta! Världens gulligaste kvinna (mamman) bjöd oss på kaffe och ville baka kakor åt oss (som vi tyvärr inte hade tid att stanna och äta). Lägenheten var fräsch och färgglad och betydligt större än den vi bor i nu. Efter hårda förhandlingar (vi sa att hon skulle säga ett pris och hon tyckte att vi skulle säga vad Maria ville betala i hyra) kom vi fram till att den skulle kosta 4000 Rs/mån, betydligt billigare alltså…

När vi kom hem var det bara att svida om och bereda sig på nya äventyr, och vilka äventyr sen! Först blev det middag på kinarestaurang här i stan tillsammans med Ivan och Noelle och efter bar det av till Keops, som är Ivan och gängets stamhak. Därefter åkte vi till Bananaclub i Grand Baie, uppe i norr. Där spelades lite av varje, livejazz och några sjysta covers. En av sångarna var en fantastiskt skön kille med liknande fotbollsstrumpor uppdragna och till det ett par upprullade jeans och alldeles för omatchande skor…..men vilken solstråle =) Nästa anhalt var en klub som vi inte kommer ihåg vad den heter men kul var det, mycket dans och skaka rumpa….lite sambouka slank ner, även i chafförens strupe till vår stora förskräckelse. Klockan hade nu hunnit bli 4 och det var dags för efterfest på stranden med gitarr och korvrullar. Våra nya vänner erbjöd oss så vänligt att smaka på deras enligt uppgift utsökta mauritiska gräs men vi avböjde svenskt och artigt. Nåja, förutom detta var allt riktigt trevligt. Vi väntade på soluppgången ett bra tag innan vi insåg att vi befann oss på fel sida av ön och därför inte skulle få se någon sådan och därför gav oss hemåt istället. Vid tiden då vi kom hem återstod knappt två timmar innan taxichaffören skulle plocka upp oss för en tur till stranden…..inte långt ifrån där efterfesten ägde rum. Vi övervägde även idén att sova ett par timmar på stranden istället för att åkha tillbaka till lägenheten och vända men eftersom vi inte hade några strandhänggrejer med oss fick det bli så här istället. Gissa om vi var taggade på att gå ut till taxin när klockan ringde efter en timmes sömn.

Delfiner, regn och nya vänner!

Torsdagen började tidigt. Vi fick åka med arrangören av båtresan och hans grabbar till stranden. Trångt, men festligt och gratis J. Det var en fin och blåsig morgon och vi var taggade för lite delfiner och andra trevligheter. Det visade sig dock att själva arrangören, som är en pratglad typ, inte skulle med på resan, utan bara hans bistra hantlangare. I väg kom vi i alla fall och efter en tids väntan kom delfinerna fram. Vi fick tyvärr inte simma med dem, men att se dem i action var kul ändå!

Sen blev det en lång färd med vackra vyer mot ett allt molnigare Mauritius. Vinden tilltog och ju närmare vårt mål, kokosnötsön, vi kom, desto mer regnade det. När först såg ön, skrattade vi glatt åt de andra båtarna som gått på grund, men fick snart bita i det sura äpplet och själva kliva ur båten och bärga den de sista hundra metrarna.

De bistra männen (som listigt nog hade regnkläder till skillnad från alla andra) bjöd på Mauritisk rom och Cola som plåster på såren och snart tittade solen fram. Vi fick några härliga 20 minutrar i solen innan ösregnet återvände och vi fick krypa in under ett litet plåttak och äta en helt fantastisk måltid med grillad kyckling och tonfisk! Under plåttaket lärde vi känna två nya vänner, Ivan och Nöelle från England. Ivan har växt upp på Mauritius och kunde ge oss lite tips och trix om vad man ska göra här på ön. Vi fick också en fin överraskning i form av ett litet raeggband som sjöng och spelade för och med oss. Efter en riktigt blöt hemfärd fick fick skjuts hem av Ivan och passade på att ta en fika på café där han kände ägaren. Vi bestämde då att vi skulle ses på fredagen och äta middag tillsammans och sen gå till en Jazzklubb med några av deras kompisar. Vi var mycket nöjda med dagen trots väta och umbäranden.